Imorse dog en av våra katter hemma, Knasen. Han har alltid funnits där i 17 år av mitt liv. Det känns inte så jobbigt ändå, med tanke på att han var så gammal och inte mådde så bra nu mot slutet. Men det är alltid jobbigt att förlora någon man älskar. Jag kommer aldrig glömma hans skrål när han jamade. Vilket han gjorde ungefär hela tiden. Han var en otroligt snäll och fin katt, och det kommer han alltid att vara. Sov gott Knasen.
torsdag 27 augusti 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så tråkigt med knasen! Har hört honom så många gånger när jag och Anne talat. Han mjauade ju inte utan han knorrade på ett underligt sätt! Vad var han sjuk i? Alltid jobbigt,men som du skriver skönt samtidigt när han var så gammal. kram Kristina
SvaraRadera