Tro och tvivel

Jag hade inga speciella förhoppningar eller nåt sånt där,
jag visste bara att det skulle vara sådär bra som alltid.
Men när mannen med stort H klev ut på scenen,
började mitt pophjärta slå som så många gånger förr.
Jag rös och fällde lite tårar. Och var så jävla glad.

Han är minst lika bra varje gång, så är det bara.




Håkan Hellström, 14:e februari 2009.

(Urusla bilder, men det får duga. Och jag orkar inte copyrighta.
Dels litar jag på er, mina trogna fans. Och dels är dom inte så bra,
så om jag var ni skulle jag inte vilja ha dom. Haha)